Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna intog scenen nu på onsdagsmorgonen. Katri pekade på resan den svenska räddningstjänsten står inför för att inkludera fler kvinnor och invandrare i sin organisation. Hon pekade på åldersdiskriminering och diskriminering av homo- och bisexuella. Visst var det värre förr men vi är inte i mål än. Fortfarande vågar var fjärde inte vara öppen med sin sexuella läggning på arbetsplatsen, romer blir misstänkliggjorda som snyltgäster och personer nekas arbete på grund av sin ålder. I jämförelse med personer med svenska namn tvingas personer med afrikanska eller arabiska namn söka tre gånger så många jobb för att få komma på intervju. Man måste fråga sig vad folk tror att de kan utläsa av ett namn. Vad vet ni  om mig för att jag säger vad jag heter? Egentligen? Det vore ju en sak om blivit döpt till Samarbetsvillig Målinriktad eller Smålat Gemtjuv….

Men när vi tittar rätt igenom vår politiska korrekthet, vår anti-diskrimineringspromemorior och kvoteringsdebatter så handlar det till syvende och sist om att få vara sig själv. Att få vara den man är även på arbetsplatsen och i sällskapslivet. Allt det hårda arbetet, de ibland tuffa striderna med ofattbara bakslag, tjat och mer tjat,  handlar om just detta som ibland kan kännas så omöjligt men egentligen borde vara självklart och enkelt.

Katri Linna avslutade med att påminna oss om att det här handlar om är mänskliga rättigheter. Principen om alla människors lika värde.

Punkt.